Dagens Nyheter – 14 juni 1866, sida 1

som i natt var hans vän nu transporteras till bans residens såsom fånge? — Härpå kan jag ingenting svara. — Och hvarföre? :— Emedan jag i detta afseende är fullkomligt lika okunnig som ni. — Ar det verkligen sannt? — Jag ger er mitt hedersord derpå. Rolf var icke enträgen, och som han ej hade något mera att fråga polistjenstemannen om, förblef han tyst och försjönk i dystra tankar. Vagnen stannade. — Vi äro framme, herr chevalier, sade hans följeslagare; behagar ni stiga ur? Medan Rolf gick uppför Palais-Royals störa trappa, naturligtvis åtföljd af polistjenstemannen, sade han till sig sjelf: — Således ha mina mörka aningar blifvit förverkligade... Hvarifrån kommer det slag, som drabbar mig? Hvem har ledt blixten öfver mitt hufvud... Det kan icke vara någon annan än italienskan ... denna Antonia Verdi, min rival, min hemlighetsfulla fiende!... Nen hvad vet hon, hvad har hon uppdagat? ... Om bon endast ingifvit regenten lösa misstankar, då kan jag ännu en gång rädda mig genom djerfhet. Men om hon upptäckt allt, då är jag förlorad, då måste jag för evigt försmäkta inom Bastiljens murar! . Så långt hade Rolf hunnit i sina tankar, när han inträdde i det rum, som låg utanför regentens skrifkabinett. Polistjenstemannen yttrade några ord med låg röst till en betjent, hvilken gick in till hans kungl. höghet och straxt derefter kom tillbaka, sägande: — Hans höghet regenten väntar hr Tremblaye