Dagens Nyheter – 12 juni 1866, sida 2

— ——-— —--rrrr-—-—-..r-r lig välvilja af ers kungl. höghet, och det är naturligt att många afundas mig denna lycka: Jag är och blir alltmera hatad; också är jag fullt öfvertygad om att elaka tungar skola sättas i rörelse för att svärta mig och, om möjligt, beröfva mig ers kungl. höghets bevågenhet. — Var lugn, min bäste chevalier, jag föraktar baktalare och öfvergifver icke dem som förvärfvat sig min tillgifvenhet och mitt förtroende... Straxt innan det samtal började, som vi nu återgifva, hade regenten gifvit befallning om att man skulle bära in ljus i Nattens salong, hvilken således nu var klart upplyst, Philip af Orleans steg upp på estraden och ställde sig framför tapisseriet. — Hvad hon är vacker! mumlade han, i det han uppmärksamt betraktade drottningen af Saba. Derefter tillade han med hög röst; — När man betänker, att denna liflösa figur — denna figur af silke och ull nyss i allas vår närvaro började andas, röra sig, se på en och hvar af oss med milda blickar... nar man betänker detta, häpnar man... Nu gå vi, mina damer, tillade han derefter vänd till madame Parabere och dansösen Emilie, hvilka stodo qvar utanför skranket och samtalade med markisen af Thianges, vi ha nu varit vittnen till en uppenbarelse ur andeverlden. Mera af det slaget lära vi ej få se i afton; derföre låt oss supera . :. Han kastade en sista blick på tapisseriet och sade: — Adjö, Balkis!... Adjö, vackra drottning. Ol hvad Salomo var lycklig! (Forts.) —