Dagens Nyheter – 12 juni 1866, sida 1

— Bualkis!... Balkis!... Balkis!... I Soliman-ben-Dacuds, Davids sons, namn bjuder jag dig komma. Balkis — ännu på andra sidan grafven irogen sin kunglige älskare — måste icke ha kunnat afslå en begäran af den, som talade i Soliman-ben-Daouds namn. En tjus punkt visade sig, hvilken småningom blef allt större och större. Denna lysande punkt antog efterhavd form af en qvinna, och den unga drottvingen af Saba sjelf, strålande likasom nyss förut hennes bild på tapisseriet, hvilket nu var osynligt, stod snart lefvande och med ett leende på sina läppar ett par steg från det skrank, som afdelade nattens salong i tvenne delar. Balkis hade sina små, vackra händer lagda i kors öfver bröstet, det smycke, som fästade plymen vid turbanen, blixtrade, de oräkneliga ädla stenar, hvaraf hennes drägt var öfversällad, utkastade gnistror ät alla håll och af alla förger, hennes blonda hår böljade likt en flod af guld kring hennes axlar. — Iutet tvifvel mer! det kuade icke vara en illusion. Det var verkligen Balkis, Amiariternas drottning — och man måste således tro att ehevalier Rolf af Tremblaye var arfvinge till konung Salomos magiska hemligheter. Den sällsamma musiken lät ännu höra sig; i början hade den tyckts komma närmare, nu afligsnade den sig allt mer och mer, så att man i hvarje ögonblick väntade att den skulle bortdö i fjerran. Drottningen af Saba förblef orörlig och smålog städse — hennes blick mötte regentens. Rolf trodde att Philip skulle begagna honom såsom tolk, för att få utbyta några ord med Balkis. Men hertigen, försjunken i betraktande