Dagens Nyheter – 12 juni 1866, sida 1

— Uistaka det område, hvarinom vi få röra os3, chevalier, och jag ber er vara öfverlygad om vår själsstyrka ... Det vore dessutom föga hedrande för oss, om vi förlorade väldet öfver oss sjelfva; ty åsynen af en vacker qvinna, vore hon än död för sextusen år sedan, kan aldrig bli fasaväckande ... För öfrigt var denna unga qvinna drottning och jag är prins af blodet, hvarföre jag antager att vi komma väl öfverens, tillade Philip med ett småleende. Rolf ritade med trollstafven en ring, som omslöt regenten och de tre personer han hade med sig. Härunder mumlade han några osammanhängande ord, lånade ur det hebreiska språket. Derpå gick han innanför skranket, och efter att ett par minuter ha stått alldeles tyst och efter allt utseende försjunken i en viss andäkt, uttalade han med hög röst tvenne särskilda gånger en kaldeisk besvärjelseformel. I detta ögonblick hördes på afstånd ljufva, svirmiska toner, liknande dem som vindfläktar framtvinga ur en harpas strängar. Nattens salong förblef mörk såsom den hittills varit, men ett kiart ljus tycktes framstråla ur drottningens af Saba anlete och kläder, hvarvid tapisseriets öfriga partier lemnades i skuggan. Dock var den strålande figuren ännu liflös och orörlig — en figur af silke och ull... Rolf uttalade för tredje gåvgen den heliga formeln. Ett ljud liknande ett pukslag svarade honom. Allt ljas försvann ögonblickligt och så väl de handlande personerna som åskådarne insveptes i det djupaste mörker. Då höjde Rolf sin stämma och ropade i befallande ton :