Dagens Nyheter – 11 juni 1866, sida 3

r hållandet kan äfven vittna Cecr. os vå större likgiltighet betraktar det onda. Att med ökad allmän välmåga, hvilken endast kan uppstå genom samverkan af idoghet och sparsamhet, äfven fattigdomen minskas, ligger i sakens natur. Ty den är — man säge derom hvad man vill — i väsentlig mån beroende af arbetsförtjensten och lefnadskostnaden för den stora arbetsklassen. Oaktadt Schweiz goda industriella utveckling på sednare år, under hvilka man haft fred och ej blifvit utsugen af en stående arme — synes här dock, å vissa orter, råda ej så liten fattigdom. Till densammas afbjelpande verka dock många och goda krafter, och man talar i allmänhet om de fattige med mera medlidande än mångenstädes hos oss, d. v. s. utan att alltid antaga, det nöden uppstått genom laster eller andra förseelser. Bland åtgärder, som här blifvit vidtagna till fattigdomens dels afhjelpande, dels förekommande, vill jag omtala några, som kommit till min kännedom genom välvilliga personliga meddelanden. Vid sidan af den offentliga fattigvården (hvars utgifter gå till omkring 60,000 fres årligen) står, sedan flera år tillbaka, ett aSällskap för undertryckande af tiggeriets missbruk, hvilket erbjuder åtskilliga likheter med vår Tillsyningsförening. Då tiggeriet i husen måste gifva anledning ti!l många missbruk, beslöt man upprätta en centralbyrå, dit hvarje tiggare hänvisas, då han erhåller ett tryckt kort från någon af sällskapets medlemmar. Hvarje fattig, som sålunda införes å byråns lista, erhåller sin direktör eller direktris, som tager den fattige under sin särskilta uppsigt och vård, lemnande hjelpen dock ej af egna medel, utan efter an mälan hos sällskapets kommitt och ur dess kassa. Gåfvorna utdelas sedermera i hemmen; genom direktören, som sålunda blifver den fattiges stöd, utöfvande på samma gång ett moraliskt inflytande. — Sällskapet har på sednare åren ej behöft använda mycket penningar, endast ett par tusen francs om året, men det har verkat derhän att de många tiggare, som tillförne funnits i Lausanne, nu försvunnit. Den vördnadsvärde ordföranden för detta sällskap, prof. Lochman, berättade ett rörande fall inom sällskapets verksamhet. Det var en gammal handtverkare, som råkat i nöd. Man skickade till honom en välvillig man, som dock ej varit någon vän af denna särskilta fattigvård. Han gick likväl till den garn e, lyssnade till hans tal om sina bekymmer och 1 adsöden samt frågade honom, efter slutadt sam.-!, hvad han önskade. Ingenting — alls infra sg — svarade den gamle. Förklaringen ! Jag är så lycklig att första gången i lefnad hafva fått utgjuta mina bekymmer : n deltagande man af Eder klass. Men : fattige mannen blef ej blott hjelpt; han eri i den rike en vän, och han sträfvade sedermera ännu ett och annat år för sitt uppehälle, intill dess döden slutade hans mödosamma lefnadsbana. Bland anstalter till fattigdomens förekommande må nämnas stadens badoch tvätthus, en byggnad uppförd till en kostnad af 75,000 fres af en nu afliden medborgare och skänkt till, om jag ej misstager mig, kommunen eller ock till något sällskap. I denna anstalt serverss på en gång varma bad för 11 personer, hvarje bad till ett pris af 30 centimer (ungefär 25 öre). I tvätthuset finnas 35 platser, hvilka hvar och en betalar med 16 centimer i timman: För strykning betalas 10 centimer i timman och för torkning 8. Tvätthuset var, vid mitt besök i går f. m., öfverfyldt af äldre och yngre qvinnor, ehuru det i början varit rätt litet besökt. Anstaltens inkomster betäcka dess utgifter, lemnande ett litet öfverskott till en reservfond för reparationer och sämre konjunkturer. Vattnet inledes från stadens vattenledning, hvilken hitför vatten från källor belägna ungefär en svensk mil från Lausanne.