Antonia Verdis feberaktiga otålighet försvann likasom genom ett trollslag. Hon glömde .e långa timmar af orolig väntan hvilka hon tillbragt, och utan att ens fråga Mathias Auber om anledningen till hans dröjsmål, såsom Jean Carr hade gjort, sade hon: — Jaså, det är ni, som skall lemna mig upplysningar angående chevalier Tremblaye? — Det är jag, min fru, svarade Loögat, bländad af den unga qvinnans skönhet. — Hvad vet ni? — En hel mängd saker... — Tala fort! Mathias Auber framtog ur sin ficka ett bhoprulladt papper. — Hvad är det för slag? frågade Antonia. — Detta, min fru, är resultatet af mina mödor. Sedan tillade han, dervid begagnande en fras, som han säkerligen lärt sig utantill; ty vi ha hört honom en gång förut under enahanda förhållanden använda densamma: — Jag är en samvetsgrann menniska, min fru, och har derföre icke velat visa mig sämre mot er än ni mot mig. För sådant ändamål har jag låtit mina anteckningar omskrifvas på ett vårdadt språk af en bland mina vänner, en skrifvare af sällsynt förtjenst, och som hvilken dag som helst skulle kunna värdigt fylla en plats i akademien... Detta, ser ni, kostar mig en louisdor, men det är också ett välgjordt arbete... Var så god och döm sjelf. Han vecklade upp pappersrullen och frågade: — Eller kanske ni önskar att jag skall uppläsa rapporten?