han — inbegripen i samtal med portvakten, som, i anseende till hans skurkaktiga utseende och mindre vårdade klädsel, icke ville släppa in honom. Han såg denna afton mera afskräckande ut än vanligt, den stackars Mathias Auber. Ej nog med att en del af hans ansigte var förbunden, äfven den synliga kinden hade i följd af Bretons piskslag erhållit -en violett färg. — Store Gud, Mathias, utropade Jean Carre, då han fick se honom. Hvad kommer åt dig? — Jag är inte vacker, tycker du, eller huru? svarade Loögat med ett bittert småleende. — Uppriktigt sagdt, är ditt utseende för ögonblicket mindre behagligt... Hvem tusan har gått så illa åt dig? — Hvem?... Jo, chevalier Tremblayes betjent. — Och af hvilken anledning? — Helt enkelt derföre att jag erbjöd honom pengar, om han ville svara på några frågor. — Fy! den der betjenten måste vara en illa uppfostrad tölp... Och hans knytnäfve måste vara mer än vanligt fast. — Vi ha en räkning att uppgöra med hvarandra, jag och betjenten... Nog skall jag hämnas på honom, och jag hoppas att din matmor skall hämnas på hans husbonde. — Du har således upplysningar att meddela? — Jo jo men. — Och goda upplysningar? — I högsta grad märkvärdiga, det försäkrar jag dig... Chevalier Tremblayes oförsonligaste fiende skulle icke kunna önska någonting mera fullständigt.