vertygelse . . . Mathias Auber är lika påpasslig, som han är skicklig... Det var icke i går jag formerade hans bekantskap... För öfrigt ligger det i hans eget intresse att icke mankera, ty han har en stor summa att lyfta här... — Men huru då förklara hans dröjsmål? — Jag vill icke söka förklara det, signora; jag är endasv förvånad deröfver... Säkerligen har någonting händt Mathias Auber. — Hvad kan väl hafva händt honom? utropade Antonia Verdi. — Man kan icke så noga veta... Spionyrket är ibland mycket farligt... Om ni så önskar, signorå, skall jag fråga efter honom på det ställe, der han vaniigtvis tillbringar sina aftnar. — Ja, gör det, svarade Antonia. Jean Carr gjorde en grimas. Han hade framställt sitt anbud i förhoppning att Antonia icke skulle antaga det. Läsaren inser mer än väl, hvarföre han icke tyckte om att göra ett nytt besök på krogen Mars och Venus. Emellertid beredde han sig att efterkomma sin matmors befallning. Just då han var på väg att gå ut ur budoaren, hördes någon häftigt ringa på hotellets port. — Det är kanske han, sade Antonia Verdi, i det bon spratt till. — Jag tar för afgjordt att det är han, genmälde betjenten. — Gå och underrätta er derom, och ifall det är den person jag väntar, så för honom till mig, utan att förlora en minut. Jean GCarr skyndade ned i förstugan och fann Mathias Auber — ty det var verkligen