Äfventyraren. Ronan af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. Af) XV. Antonia Verdi. Med läsarens tillåtelse förflytta vi oss till det lilla hotell vid Cerisaie-gatan, som Philip af Orleans gifvit den vackra trollqvinnan Antonia Verdi till present. Vi inträda i en förtjusande budoar, hvars väggar äro beklädda med kinesisk atlas, och vi befinna oss ansigte mot ansigte med Antonia Verdi sjelf. Hon sitter eller snarare ligger på en soffa; hennes ansigte uttrycker den lNifligaste otålighet: Det är redan långt lidet på aftonen. Pendylen af sachsiskt porslin, som har sin plats ofvanför soffan, slår just nu tio. Antonia stiver upp och skakar häftigt en ringklocka. Jean Carr skyndar in till henne, och vi få åhöra följande samtal. o— Nåväl, ännu ingenting? — Nej, signora. -— Men det är högst märkvärdigt! — Ja, alldeles obegripligt. — Det var ju i dag han skulle komma, eller huru? — Ja, signora, just i dag... i dag lördag Han lofvade mig bestämdt att icke uteblifva. — ÖOch ni påstår, att man i allmänhet kan lita på denne mans ord? — Ja, signora, det är min fullkomliga öf