— Hvarföre har du dröjt så länge? ... Min matmor har väntat dig sedan i middags, och nu är hon alldeles utom sig af otålighet... — Jag har inte kunnat komma förr, och jag har nästan trott att jag icke skulle komma alls. Tänk dig, jag stod på fotsteget till en vagn, som med pilens hastighet rullade framåt, och blef handlöst kastad ned på gatan... Det var ett riktigt underverk att jag inte slog ihjäl mig... Jag steg upp och trodde straxt att jag skulle slippa hvarje olägenhet af fallet ... Men snart började jag känna en viss stelhet i kroppen, hvilken tilltog efterhand, så att jag icke kunde röra hvarken händer eller fötter. Jag måste då låta gnida mig under ett par timmars tid af en qvinna bland mina bekanta, som vill mig väl... Ahl Din matmor har intet skäl att beklaga sig öfver mig... Jag har med fara för mitt lif förtjent den betingade summan. Detta samtal egde rum i förstugan på nedra bottnen. Ljudet af en ringklocka, som häftigt svängdes, nådde de samtalandes öron. — Aha! utbrast Jean Carre, nu håller signora Antonia på att råka i vredesmod... Husbondfolk inbilla sig då alltid att vi blifvit skapade och kommit till verlden blott och bart för att tjena dem... Och härför ha de ingen annan grund än att de betala oss... Det kan man kalla ett skönt resonnemang! Anyo lät ringklockan höra sig. — Låt oss gå upp nu, sade betjenten. — Ett ögonblick sednare öppnade han dörren till budoaren och sade, i det han drog sig åt sidan för att låta spionen inträda: — Här är den person, ni väntar, signora: