las vill K. M:ts disposition och tillika föreslagit, att rikets ständer måtte hos K. M:t anhålla, att, derrest egaren af Dylta bruksegendom icke skulle finnas benägen att ingå på en sådan uppgörelse, som riket ständor vid föregående pröfning af detta ärende under 1858— 60 årens riksdag ansett böra ästadkommas, de till bruket upplåtna Östra och Hålahults allmänningar geuast måste ställas under kronans omedelbara disposition, samt att K. M:t, ihä delse dylik, uppgörelse icke under nästa statsreglering kommer till stånd, dessutom måtte anbefalla skogsstyrelsen dels att, genom jägmästaren i länet jemte nödig ekogsbetjening, hafva tillsyn och vård om allmänningarne, på stället vaka deröfver, att det årliga, blott för svafveltillverkningen bestämda afverkningsbeloppet al (högst) 7354 !4 stafrum ved icke öfverskrides, samt att skogseffekterna icke må anvöndas för annat ändamäl, än det, hvartill allmänningarne blifvit åt svafvelbruket upplåtne, dels att åt blifvande skogvaktare såsom boställen upplåtes nödigt antal af de å allmänningarue befintliga oskattlagda torp och iatagor, hvaremot de öfriga oskattlagda lägenheterna böra i laga ordulog sk Som man finner, har statsutskottet härvid ganska tydligt uttalat den mening, att Dyltaegarnes valtuing af dessa kronoskogar ber höfver noga koutrolleras. I orten är också det rykte gävsse, att man illa huscrat med dessa skogar, och vi minnas väl, huru det för ett par år sedan man och man crellan mycket uudrades, hvad konungen skulle tycka om kronoallmävningarne vid Dylta, då han förmodades ömna derstädes bereda prinsen af Wales den elgjagt, som i stället — af hvad skäl? — förlades till Käglan. Bifalla ständerna statsutskottets förslag återstår att se, om ej detsamma, sålunda kryddadt, nu antages at Dylta bruksegare. 1 sanning är ock godtgörelsen hederligt bjuden för ett privilegium, som är en föga berättigad anakronism, förutsättande en svafveltillverkning, hvilken åter i och för sig är ett narrspel. attliggas.