Dagens Nyheter – 7 juni 1866, sida 1

mer väl ihåg den der dagen, den enda sedan vår förening, som icke varit fullkomligt lycklig — Autonia Verdis dag, mumlade Johanna, i det hom slog ned ögonen. — Ja... Du erinrar dig den oförskämde herre, som Öfverföll dig på gatan, och ur hvilkens våld du räddades af kommendören don Raymond de Vasconcellos? — Ja, jag minnes, sade Johanna med knappt hörbar röst. — Har jag aldrig berättat dig, på hvad sätt striden mellan denne herre och kommendören slutades? — Aldrig. — Nåväl, don Raymond dödade grefve Au bigny. — Han dödade honom! utropade Johanna. Blod har flutit för min skull... O! hvilket förfärligt straff för min vansinniga svartsjuka! — Men, fortfor Rolf, grefve Aubigny varen ibland regentens gunstlingar... Och alla menniskor — äfven fegenten — tror att detär jag som duellerat med grefven och dödat honom... — Men då det är osannt! sade Johanna med en viss häftighet; då dina händer icke äro fläckade af blod, hvarför rättfärdigar du dig icke? ... Hvarföre anger du icke den verklige mördaren? — Du glömmer, Johanna, att det är föratt försvara dig som denne mördare, såsora An kallar honom, inlåtit sig i strid med herr Anbigny!... Du glömmer att vi häfta i en ofaniligt stor tacksamhetsskuld till honom, och att vi skulle handla lika föraktligt genom att förråda honom som Judas, då han sålde sin mär stare Jesus Kristus...