Dagens Nyheter – 7 juni 1866, sida 1

henne, och tanken på att förlora hennes kärlek och aktning kom honom att rysa. Af alla dessa skäl hade han i det längsta uppskjutit det samtal, som vi nu ämna låta våra läsare åhöra. Man hade hunnit till fredagsaftonen och det gick således icke an att vidare fördröja hvad som nödvändigt måste ske, hvadan Rolf skred dristigt till verket. Han började med att taga på sig en mycket sorgsen och bedröfvad min, som icke kunde undgå att ådraga sig Johannas uppmärksamhet. Den unga qvinnan blef verkligen orolig, då hon fann att hennes älskade man såg dyster och nedslagen ut, och hon frågade om anledningen dertill. Rolf svarade endast med en suck. Jobannas oro fördubblades. Genom att jakttaga en viss obegriplig förbehållsambet lyckades vår hjelte inom en ganska kort stund förvandla denna oro till verklig förskräckelse. Johanna tog för afgjordt att en stor olycka hotade, och hon ville veta från hvad håll denna olycka skulle komma. Nu var rätta ögonblicket inne; Rolf lät det icke gå sig ur händerna. — Johanna, sade han, i det han omfamnade den unga qvinnan och tryckte henne hårdt mot sitt bröst, Johanna, du älskar mig ju, eller huru? Den så tilltalade fästade en på samma gång forskande och förvånad blick på siu man och svarade: — Om jag älskar dig?... Hvarföre frågar du mig derom... Om jag älskar dig? ... Fråga snarare om mitt hjerta upphört att slå, ty icke förr upphör jag att älska dig! — Och om jag i denna kärleks namn, skulle bedja dig om ett stort bevis på tillgifvenhet,