Article Image
och han lemnade således den Kongl. scenen 1845 för att vid Mindre teatern vidare utbilda sig under Torsslows ledning. Han debuterade derstädes såsom Karl wi Farbrodren rivaln, och uppträdde sedan på denna teater under loppet af 8 år och under stigande erkännande i närmare 200 olika roller, bland hvilka må nämnas:3 Anton i Brottslingarne eller Rosen på Tistelön (hvilken pjes han hade till sin första recett,) Dauphin i Ludvig XD dArtagnan i De tre musketörerne, Sir Samuel Smith i aIndianerne i England Hertig Moutbazon i aPajazzo, Brahe i En Sammansvärjning under Frihetstiden, Hertigen af Maine i cMarkisiunan de Villetwe, Alfred i Den hemlige Agenten, Benjowsky, aChevalier de Maison Rougex, och Don Ranudo di Colibrados, samt Edgar i Konung Lear,. Den unge skådespelarens beslutsamma steg, att afgå från den kongl. scenen och att söka anställning vid den mindre, blef afgörande för hans framtid. Han fick här tillfälle att begagna sig af Torsslows råd och förträffliga ledning, och fick dessutom en mångsidig verksamhet, så nödvändig för den nybörjande konstnären, som behöfver lära känna sina krafter. Men det blef äfven i ett annat hänseende afgörande. Den sista af de roller, vi upptecknat från denna tid, var Bdgars i Konung Lear,, och det var instuderandet af denna roll som för Edvard Svartz öppnade nya utsigter, och kom honom att med ännu mera ifver och allvar soka framgå på sin svåra bana. Han lärde här nemligen att närmare fatta Shakspeares underbara snille, och det var från denna stund som han, tyst, stilla och allvarligt som alltid, började de studier, hvilkas frukter vår scen på de senare åren skördat uti en Shakspeare-framställning son, i hvad på honom ankommer, icke torde stå efter någon annan scens i Europa. Svartz märkte nemligen, då han började studera Edgars svåra och maktpåliggande roll, att här måste man ovilkorligen bryta med det gamla vanliga sättet som icke heller i öfrigt serdeles öfverensstämde med hans lynne, att endast lära sig utanlexan och i öfrigt lita på Guds försyn och stundens ingifvelse. Här måste man steg för steg göra sig reda för hvarje repliks särskilda karakter och betydelse, och ingenting öfverlemna åt slumpen. Detta har också sedermera varit hans vana, och ingen af våra skådespelare studerar mera grundligt så i detalj som i sin helet, de uppgifter de fått att lösa. Svartz öfverlemnar intet åt händelsen eller ensamt åt inspirationen. Hos honom öfverraskas man derför heller icke af dessa blixtrar, som genomkorsa ett annars temligen grundligt mörker, och derigenom belysa öfverraskande utsigter; — hans framställning är klar, tydlig och sjelfmedveten, och det ligger deröfver detta plastiska lugn, som gör att åskådaren känner sig väl till mods och kan njuta af en harmonisk konstframställning. År 1853 återeröfrades från den Mindre teaterns scen omtyckte och aktade skådespelaren af baron K. Bonde för cen kungliga scenen och gjorde om hösten detta år sitt återinträde derstädes som Hamlet på ett sätt som väckte allmänt bifall och stora förhoppningar för framtiden. Och detta återuppträdande inverkade i mer än ett afseende fördelaktigt på den stationära kungliga scenens framställning och ton. Man hade der nemligen vant sig vid en viss ibålig högtidlighet, en viss uppstyltad deklamation — ett art från den gamla franska alexandrinstragedien — joch nu kom på en gång en ung man från enannan scen, der man icke hade tid att låta talet stiga upp på styltor, och talade sjelfva Hamlet som en vanlig menniska. Detta väckte till en början förvåning och äfven misshag, både inom och utom scenen, men med det sannas oemotståndliga makt grep det omkring sig allt mer och mer och är med få undantag numera så införlifvadt med vanorna och brukte, att man aldrig kan tänka sig att det varit annorlunda. De stora och rättvisa förhoppningar, som väcktes af Hamlets utmärkta återgifvande, hafva icke heller kommit på skam. Svartz har med säkra steg gått framåt till den obestridda rangen af vår förnämste unge skådespelare, och har under de tretton år som förflutit sedan hans återanställning vid den kungliga scenen, gifvit oss alltid med bifall emottagna prof af ett konstnärskap som nu står i sin fulla blomning. Hans Jago i Othello, hans Richard den andre, hans Sardanapalus, hans Fiesko, hans Egmont och, nu senast, hans Timon af Athen, — hvilken pjesen nemligen, han sjelf inrättat för scenen efter Hagbergs öfversättning — hafva varit lika många segrar, vunna med goda och ärliga vapen, och burna med den sjelfbeherrskning, som är konstnärns bästa prydnad. Bland hans öfriga roller på sednare tiden torde förtjena att framhållas: Rorchester i cJane Eyre, Miremont i Kolteriet, Prins Magnus i Brödraskulden, Kung Waldemar i Ung-hanses dotters, Caligula i cFäktaren från Ravenna,

6 juni 1866, sida 3

Thumbnail