ningskonsten, må jag säga... Der har du nu stulit tio louisdorer af oss. -— Stulit, sa du?... Nej visst inte. Jag har spelat ett rent spel... Icke är det jag, som tvuugit er att köpa min vara... Men huru bar ni fått veta, att det är chevalier Tremblaye som skickat mig i era spår? — Vi ha icke fått veta det, utan vi ha gissat att det är han. — På hyad sätt?... Ni har väl haft någon anledning till er förmodan? — Ja. — Hvilken? — Fyra eller fem dagar efter vårt sammanträffande på Jussienne-gatan, hörde jag någon ringa på vår dörr; jag öppnade och blef varse en ung dam, ljus och blek, som tycktes vara mycket upprörd, men icke desto mindre var vacker som en engel... Hon bad att få träffa min matmor. Jag svarade henne att signora Antonia Verdi den aftonen icke mottog besök af någon... Då sade den unga damen: Underrätta henne, jag ber er derom, att det är fru Tremblaye, som önskar tala vid henne... Jag genmälde att jag icke alls ämnade efterkomma denna begäran, emedan min matmor stängt in sig i sitt enskilda kabinett och att, när hon stängt in sig, kunde huset få brinna upp, utan att hon lät störa sig... Och detta var inte annat än rena sanningen. — Nå, hvad gjorde då den unga damen? frågade Mathias Auber. — Hon gick med nedslagen min, och redan hade hon hunnit ett stycke utför trappan, när