Dagens Nyheter – 6 juni 1866, sida 1

porten, likasom väntade du på någon... — Du kände igen mig, mins jag, och kom fram till mig. — Alldeles så... Jag uttryckte min glädje öfver att träffa en gammal vän och frågade dig, hyarföre du stod i portgången. Härpå svarade du gevom att ställa en fråga till mig. Skulle du händelsevis bo på hotell Lyon? sade du, och efter att ha hört mitt jakande svar, återtog du: Måhända du känner en viss dam, som påstår sig vara italienska och heta Antonia Verdi? -— Härpå genmälde du att du kände henne mycket väl, att du var i tjenst hos henne o.s. v. Du ser att jag har ett godt minne. — Det har jag aldrig tviflat på... — Jag ställde derefter till dig den ena frågan efter den andra ,: -— På hvilka jag dock icke ville svara, gör mig den rättvisan att erkänna det... — Jag medger att du stod på dig rätt bra, till dess att jag stack en louisdor i din hand. — Nåja, att jag vid ett sådant argument gaf med mig, deröfyer kan du väl ej undra... Vi hade icke då kommit på den gröna qvist, I der vi nu befinna oss; vi voro icke då, likasom nu, pära att drunkna i guld... För öfrigt är jag mycket medgörlig, när det gäller att tjena mina vänner, Jag meddelade dig allt hvad jag sjelf visste om min matmor. — Derför är jag dig oändligt tacksam. — Jag har alltid trott att tacksamheten intager ett framstående rum bland dina dygder. — Och deruti har du icke haft orätt.