en djerf vapenbragd gjorde honom till officer. Kort derpå erhöll han åtskilliga sår, ett karteschskott beröfvade honom fyra tår på venstra foten, och en kossack gaf honom ett lansstyng i högra sidan som kastade honom bland liken på slagfältet. Hans besegrare hade ingenting angelägnare att göra än att befria Bosco, som visligen låtsade sig vara död, från hans penningar och ur. Men det är vanskligt att gifva sig i färd med en taskspelare. Bosco andades väl icke, men öfverlade inom sig att han snart skulle vara utan en enda skilling, och tömde derför behändigt sin fiendes fickor samt fråntog kossacken, medan denne plundrade honom, mer än nog för alt återställa jemnvigten. Bland de sårade fördes Bosco sednare såsom krigsfånge till Siberien, der han vistades halftannat år i en liten stad nära Tobolsk. En dag lät guvernören fångarne passera revy. Han frågade dem hvad de hade lärt och om de egde några talanger. En kapten anmälde sig som pianist, en underoffleer som porträttör o. s. v. Bosco svarade gravitetiskt: aJag är trollkonstnär! Jag förbinder mig att roa guvernören och hela den öfriga staden. Trollkonst? Det visste ingen hvad det var, ens till namnet. Måhända just derför blef hans anbud antaget. Han blef uppklädd på guvernörens bekostnad och erhöll dertill penningar för att anskaffa några verktyg, som behöfdes för utöfvande af hans konst. På utsatt dag inlöste Bosco sitt ord. Redan vid första representationen skördade han gränslöst bifall, alla ville se honom och snart fick han betalning för sina produktioner. Denna använde han ädelmodigt att understödja sina kamrater, och hade icke destomindre, då han efter fångarnes utvexling i April 1814 lemnade Siberien, sparat en summa af nära 30,000 rdr. Derpå återvände han genom Ungern, Steiermark, Venedig och Lombardiet till sitt fädernesland, men var redan 1815 återigen i Paris, som han ansåg för sin konsts bögskola och der han också fullkomnade sig. Ar 1817 återvände han till Turin, men fadrens missnöje med hans cbarnsliga dumheter dref honom ånyo från sin fädernestad, som han lemnade fattig och öfvergifven, till fots, med en rensel på ryggen innehållande hans obetydliga apparater; och dermed började han den konstresa som snart gjorde hans namn verldsbekant. Redan 1821 uppträdde han i Hannover, 1822 i Berlin, reste derifrån till Warschau, der han gifte sig med Antoinette Mlinacska, dotter till en polsk officer, född i Florens och lika bildad som skön. Smekmånaden tillbragte han i Warschau, genomreste 1828 hela Tyskland, var 1835 i Italien, 1839 och 1840 i Egypten och 1844 i Konstantinopel samt gjorde sitt namn ryktbart i hela vår verldsdel. 1847 kom han till Pest, och besökte följande året Wien, der han gaf ända till trängsel besökta föreställningar. Genom explosion af en krutlåda erhöll han åtskilliga sår, hvilka dock icke föranledde något afbrott i hans representationer. Bosco har två döttrar, den ena född i Petersburg och den andra i Warschau, samt en son född i Libeck. Om Bosco finnas en mängd anekdoter. Sålunda berättas bland annat följande: Bosco förföljdes länge af oturinnan han blef den rike och berömde tusenkonstnären, innan han öfverallt lyste under tillnamnet trollkarlen. Han kallade sig vexelvis Michalief, Lutzaris, Boghos, Wormser, Herodes, utgaf sig än för ryss, än för kines, hindu eller perser, men under ingen af dessa förklädnader och namn log lyckan emot honom. Slutligen uppträdde han i London under namnet Bosco och visade sina konster än på gatorna än på Themsen, men förtjente knappt så mycket att han kunde lifnära sig. — Han hade byggt sig ett litet fartyg af kork och dresserat fyra gäss att draga det. Så rustad for han fram och åter på Themsen och styrde skickligt sin besynnerliga farkost hvart han ville. Så ovanligt detta än var, ville ingen betala för att se det. MHändelsevis fick den berömde sprätten Brumell hvilken alla blindt lydde i modefrågor, se honom. Han skulle just gifva en fest, hvarvid nödvändigt någonting ovanligt måste förekomma, och ansåg sig nu ha funnit hvad han behöfde. Han talade vid Bosco, lät praktfullt utstyra hans farkost, förfärdiga ett lysande betsel åt gässen, och gästerna skrattade oupphörligt åt det lustiga ekipaget. Denna obetydliga omständighet blef Boscos lycka; under flera veckors tid var han lejonet för dagen. Liksom gässen en gång räddade Capitolium, räddade de också trollkarlen. Han förvärfvade en ansenlig förmögenhet och köpte en praktfull villa uti Italien, vid hvars ingång han lät uppsätta två kolossala gäss af marmor. Man säger också att han fortfarande Dh KA I TC.