Fe estetiker Aug. Blanches tal mot det begärda anslaget för att gratis utdela Posttidningen refereras sålunda: Man kunde väl fråga, hvad det är för en ande, som understundom ansätter äfven folkliga regeringar. Knappast hafva de utfört en handling, värd minnet och tacksamheten, förrän de låta andra följa derpå, så beskaffade, att den första nära nog löper fara att helt och hållet fördunklas. Det är, som om de kände sig besvärade af sina egna dagrar och derför sökte skuggornas gömslen. Den salarierade pressen, huru man än smickrar den, är, liksom den konskriberade armen, ett stycke ur det absoluta konunngadömet och passar följaktligen icke in i våra statsrättsliga förhållanden och ännu mindre i vårt folklynne. Vi hafva, Gud vare lof, ännu qvar några dygder, som icke låta pruta med sig. Hr Hierta och andra talare hafva redan utvisat den obehagliga ställning regeringen genom en sådan press skulle iråka. Våra ministrar skulle i sanning få mycket att göra, men allt till föga gagn för sitt egentliga kall. Icke nog med att de inom kamrarne måste besvara alla interpellationer, de skulle nu dertill nödgas besvara tidningsartiklar i alla riktningar. Departementena skulle blifva tidningsbyråar, och deras embetsmän, de skrifkunnige, d. v. s. de bästa, blifva medarbetare i en salarierad press, som icke lemnade mycken tid öfrig för embetsgöromålen. Ir Wzeern, tror att regeringen icke behöfde iulåta sig i polemiken, men det är ju denna hela saken gäller. Hr Henschen, som försvarar den kongl. propositionen, erkänner också ganska öppet, att regeringen behöfver en tidning, der hon kan anföra sina skäl, såsom det heter. Men de der skälen skola väcka motskäl, och dermed är gärdet uppgifvet, bataljen i full gång. Hela den oberoende pressen skall kasta sig öfver regeringens, hugga in på densamma utan ringaste försyn för den eller dem, som stå bakom, äfven om en furstekrona glittrade genom leden. Hr Björck påstår att det blott är regeringens motständare på riddarhuset och i presteståndet, som satt sig emot den kongl. propositionen, men man bör lägga märke till, att äfven hela bondeståndet, som väl icke kan anses fiendtligt mot regeringen, har gjort detsamma. Representanterne af just den stora folkklass, som, enligt regeringens förmenande skulle få godt af den nya tidningen, hafva enhälligt undanbedt sig den kongl. presenten, och jag har anlegning tro, att sjelfva den nu befintliga officiella pressen icke heller skulle finna sig trakterad deraf. Hvart hon vänder sig denna kongl. proposition, är hon ovälkommen, ty man finner den skadlig för alla och icke minst för regeringen sjelf. Regeringens ställning till pressen i ett fritt land måste vara ungefär densamma som domarens till advokaterne i de länder, der den ackusatoriska processen är rådande. Utan att lemna sin upphöjda plats, ser hon, huru de olika meningarna bekämpa och bryta sig emot hvarandra vid hennes fot; hon bevittnar passionernas tummel, utan att deltaga deri, och hon behöfver det ej. Sin bön förutan har hon nog sina sköldhållare på arenan, några af politisk tro, andra af enskildt interesse, som ofta äro starkare än den starkaste troslära, och allt går sin vanliga gång. Men gifver hon sig sjelf med i leken, då blir hon icke mera domare, hon blir helt enkelt part och representerar från den stunden endast ett parti, men icke det hon framför allt bör representera, den allmänna viljan, den allmänna rättskänslan, som, luttrad genom striden, blir hennes vinst, hurudan än utgången blifvit der nere. I likhet med hr Bergman, anser jag derför ett afslag på den kongl. propositionen alldeles nödvändigt för regeringens egen värdighet. Det gifves verkligen stunder, då man måste rädda en regering tvärt emot hennes egen vilja.