Rex ett tal till soldaterna, hvari det bland annat hette: aDet finns tyvärr ett parti i landet, som gerna ville ha allt att säga. Partiet är icke talrikt (bara hela folket, med undantag af adeln och en del officerare!) men serdeles fräckt. De konungskt sinnade låta också komma sig till last, att de icke äro nog fräcke. Om t. ex. bland tjugu man, som räka 1 gräl, sex lyfta upp sina knutna händer, och de andra fjorton sticka händerna i fickan, så bli de fjorton slagne af de sex. Det lilla partiet ville gerna ha öfverhand, så att konungen endast skulle sitta på sin tron med kronan och spiran, men icke ha något vidare att säga. Men nu har konungen duktiga rådgifvare omkring sig, och den förnämste bland dem är herr von Bismarck. Han siger: honungen är vår herre och vi äro hans tjenare. — Från Rhen, från Dösseldorff och fssen ha många kommit till denna bataljon; om oss Westphalare vill jag icke tala. Tänk er nu, karlar, en stor landtgård. Egaren har en duglig förvaltare, med hvilken han rådgör om allting. Om han nu på aftonen språkade med siua tjenare och sade: i morgon skola vi så räg, och tjenarne svarade: mn2j vi ska så hvete, eller vi vilja icke göra någonting, så går det ju icke an, och så är det också med staten. Demokraterne ville gerna bli qvitt vår konungs förste förvaltare, grefve Bismarck, och äfven de andra förvaltarne, ministrarne. Menu det går ändå icke an o. s. v.