— Hvad sade du? utropade Mathias Auber, som tog för afgjordt att han hört miste. Jean Carre upprepade sitt yttrande. — Ah! är du rentaf tokig? frågade spionen. Eller kanske du finner nöje uti att gäckas med mig? — Ingendera delen, och du skall snart inse att jag har fullt skäl för hvad jag sagt... Det kan numera anses för gifvet att Paraberes, Sabrans, Phalaris och alla de andras regeringstid gått till ända... -Nåå, hvem skall intapa deras plats? — Antonia Verdi. — Men i sådant fall skulle hon bli hertigense förklarade mätress? — Visst kommer hon att bli erkänd som mätress, det kan du lita på... Men — följ nu noga med min bevisning — eftersom Philip af Orleans alltid låtit och skall låta sig styras af qvinnor, och Antonia Verdi, när hon får regeringen om hand, måste vara i högsta grad angelägen om att till förste minister erhålla en man, som är henne oinskränht tillgifven, alltså blir jag minister, ty det finnes icke i hela Frankrike en person, hvilken eger hennes förtroende i samma mån som jag. Och Jag frågar dig, Mathias, om icke jag med de egenskaper jag har, bör kunna mer än väl ersätta käringen Dubois?