Dagens Nyheter – 5 juni 1866, sida 1

Afventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaronm. (Forts. fr. föreg. AZ) Enligt sin vana rökte han ur en liten, smutsig lerpipa. Han hade framför sig ett mått bränvin, hvarur han tätt och ofta tog sig en klurk. Mathias Auber var för tillfället ännu magrare och blekare äu vanligt. Men den usla drägt han bar då vi förra gången uppsökte honom, hade blifvit ersatt af en temligen väl bibehållen kostym, hvilken han köpt hos en klädmäklare och som, tack vare den mängd gamla galoner, hvarmed den var prydd, såg särdeles lysande ut. Förmodligen hade Mathias användt en del utaf de tretiio louisdorer han nuågra dagar förut erhållit af herr Tremblaye, till att inköpa dessa eleganta kläder, och resten hade han supit upp. Utan tvifvel härledde sig hans blekhet deraf, att han på den sista tiden gått i ett beständigt rus. Spionens pipa slocknade, emedan det var slut med tobaken. Han förde bränvinsmåttet till sina läppar; det fanns blott ett par droppar qvar på bottnen deraf. Han ställde det då tillbaka på bordet med en min af missbelåtenhet och började ifrigt leta i sina fickor. Förgäfves! ... Fickorna voro tomma eller, rättare sagdt, de innehöllo icke annat än en trasig näsduk, en mycket begagnad kortlek och ett par tärningar. Matbias Auber uttryckte sin förargelse genom att slå knytnäfven i bordet med sådan