Dagens Nyheter – 5 juni 1866, sida 1

— Vi ha inga vänner bland lak de hesa och hotande röster. — Vi umgås icke med folk, som bär liyreer!... — Vi äro fria män och icke några — Vi styra inte ut oss i galoucr uian skaffa oss bränvin för dem i stället. — Men ännu en gång ber jag, låt mig säga — Ni får ingenting säga! — Scså, din länge skälm, tag af dig rocken nu och det genast! Lakejen, som icke såg någon möjlighet att draga sig ur spelet, ämnade lyda, då ban blef varse den person, kan kommit att söka på krogen, samt uppgat ett utrop af glädje. — Ahl! Mathias Auber! sade han, kom och bjelp mig... Mathias Auber, som förmodligen suttit försjunken i filosofiska tankar, hade hittills icke egnat någon uppmärksamhet åt hvad som försiggick 1 rummet. När han hörde sitt namn nämnas, lyftade han upp hufvudet och kästade en blick på den, som ropat honom. — Åha! utbrast han derefter med den lugnaste ton, är det du, Jean Carre... — Ja, som du ser, det är ingen annan än jag, svarade Antonia Verdis betjent. Ännu en gäng uppmanar jag dig att komma mig till hjelp i min förlägenhet... — Ur vägen med er, roffoglar, sade Mathias Auber, i det han vände sig till dem, som bildat en ring omkring betjenten. Denne herre är en bland mina vänner. rå Genast skingrades hopen, churi icke utan knot; och en röst frågade: Pm