Äfventyraren, Roman af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. AF) Emellertid led supen mot sitt slut. Sinnesstämningen, som i början varit ganska liflig, hade till följd af herr Tremblayes hemska berättelse undergått stor förändring. Alla menniskor voro dystra och tankfulla. Icke ens Philip sjelf kunde frigöra sig från en viss beklämning. Också skyndade han sig att afskeda gästerna, efter att först ha sagt åt Rolf: — Chevalier Tremblaye, jag väntar er imorgon klockan tu... Hvilka angelägenheter än må sysselsätta mig när ni kommer, blir ni mottagen, ty de saker vi ha att tala om, äro högst vigtiga... — I morgon klockan tu, svarade herr Tremblaye, skall jag ha den äran att infinna mig hos ers kungl. höghet. När Rolf och markisen intagit sina platser i den beqväma vagn som väntade dem å PalaisRoyals borggård, uppstod dem emellan följande samtal: — Nåå, markis, är ni nöjd? sade chevaliern. — Ni frågar mig om jag är nöjd. — Ja. — Nåväl, min vän, jag är förtjust, jag är rentaf hänryckt!..— Talar ni sanning? — Jag ger er mitt hedersord derpå. — Således tycker ni att jag spelat min roll väl?