— Gör det, markis... Vi träffas såleces klockan åtta... oo— Ja, farväl till dess, chevalier! . tt — Farväl! Omkring klockan tolf på middu. kommo herrar Thianges och Tremblaye t ka från Petit-Chastel och hade då med sig npisseriet, omsorgsfullt hoprulladt och inlagi: i en stor linneduk. Under vägen hade markisen sagt till Rolf. — Allt går bra, chevalier... Jag tycker blott att det går för mycket bra... — Hvad menar ni, markis? — Jo, jag fruktar att få se ett oöfverstigligt hinder, som alldeles tillintetgör förverkligandet af våra planer, resa sig i vår väg just då vi tro oss nära att hinna målet. — Ett hinder!... Min Cha, hvilket då? — Antingen bedrager jag mig storligen eller ock har ni ännu icke inöfvat er förtjusande Johanna, er lefvande drottning af Saba, i den roll ni bestämt åt henne uti denna fantastiska pjes, som vi ämna uppföra, för att bereda den gode Philip af Orleans, Frankrikes regent en förnöjelse . . . — Det är sannt... Johanna anar ännu ingenting ... men hvad gör det? — Huru! hvad gör det?... Än om hon skulle vägra att uppträda då? — Det är omöjligt! — Tvärtom anser jag det vara mycket möjligt... Qvinnorna äro besynnerliga och nyckfulal, och för att vara riktigt sannt, borde det gamla ordspråket säga: hvad qvinnan icke vill, det vill icke Gud! ...