var hr Rydqvist en lika trägen och tråkig medarbetare som nu för tiden i Dåligt Allehanda. När Carl Johan var död stridde hr Rydqvist lika tappert — och fåfängt — mot konung Oscar medan denue ansågs höra till deu friare riktningen. Och när Svenska Biet sotdog och den lika konservstiva vidningen cTiden uppsattes började hr Rydqvist lika oförtrutet med att i oändliga artiklar bevisa att ett friare politiskt eiler kommercielt system skulle leda till Sverges uudergång. Men oaktadt dessa olvcksbådande profetior stod gamla Sverge qvar och gjorde framsteg i alla riktningar. Ingen ville lyssna uppmärksamt på korpa-låten; den blef allt svagare och svagare, tills dess öfverspekulation framkallade en kris, som ännu icke gått öfver, och sinnena blefvo bekymrade, och hr Rydqvist konsorter i samma mån blefvo glada, ty de trodde att nu var deras tid inne. De konservativa bland adeln och presterne jemte de prohibitistiskt sinnade bland de andra stånden hafva nu, för att visa hvad tänkesätt de hysa, gifvit sina röster åt hr Rydqvist. Resultatet häraf får knappast den ringaste praktiska betydelse, ty hr Rydqvist lärer väl icke få någonting att beställa intill nästa riksdag. Opinionsyttringen är således skäligen oskyldig, men det icke fritt att den icke också är en smula löjlig, såsom alltid då man i vår tid visar sig i rustning från medeltiden. Val förrättades två gånger. Den föfsta föllo 24 röster på hr Rydqvist, 6 på revisionssekreter frih. Leijonhufvud, de öfriga på revisionssekreter Huss. Som grundlagen föreskrifver att minst 25 röster äro nödiga, skedde omval. Då föllo åter 24 roster på hr R. och 22 röster på hr Huss. (Bu sedel atlagd och 1 kas serad.) Nu borde enligt riksdagsordningen omval åter skett tills någon fått 25 röster, men det gjordes icke; och således torde valförrättningen komma alt öfverklagas.