Afventyraren. Roman af förf. till ,Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. AZ) Småningom afstannade jagten. Hundarne tystnade och faufarerna upphörde. Roland vände sig till mig: — Barn, sade han, kom för all del ihåg att då ieke får nämna ett ord åt någon dödlig om hvad som denna natt tilldragit sig... Atminstoue måste du tiga, så länge det tapisseri, som föreställer Sankt Huberts jagt, ännu finnes på väggen i ditt sofrum. Jag ämnade fråga honom om skälet till detta besynnerliga förbud, men han gaf mig icke tid dertill. — Lägg -en pil på din armborst, tillade han, och lär dig att skjuta. Jag såg intet villebråd; dock lydde jag in stinktmässigt. Vingslag hördes helt nära, och en präktig fasan flög förbi mig på tjugu stegs afstånd. Jag sköt och fasanen föll till marken. Jag uppgaf ett glädjeskri och ämnade skynda fram för att gripa mitt rof. — Förmodligen befunno vi oss nu i närheten af någon landtgård, belägen invid skogsbrynet. Jag hörde en tupp gala. Plötsligt voro jagten, skogen, hundarne och den gamle jägaren försvunna. Jag låg i min säng, och vid morgonens bleka ljus såg jag tapisseriet på den motsatta väggen, såg huru