— SANNA bo qvar i min gamla kammare, under det att reparationsarbetet der pågick... — Fanns äfven i det nya rummet något tapisseri? frågade. regenten. — Ja, och detta tapisseri var ed bland de sällsammaste och förunderligaste saker man kan tänka sig... Det förskref sig från en långt hänsvunnen tid och det skulle vara mig omöjligt att bestämdt uppgifva när det blef sydt... Detta tapisseri föreställde drottningen af Saba, bjudande skänker åt kung Salomo. Den som tecknat mönstret dertill, bade gjort sitt bästa, för att ge de derpå framställda personerna ett så afskräckande utseende som möjligt. Salomo, den store Salomo, likuade, oaktadt sin österländska drägt, snarare en röfvaranfirare än denne Judarnes konung, hvilkens vishet och skönhet blifvit ett ordspråk. Hans hofl:e rar sågo ut som rikiixa banditer. Jerusalems damer påminde om gladjeflickorna i Paris gränder. I denna besynnerliga samling fanns blott ett enda ansigte, hvars drag voro rena, tilltalande genom outsäglig mildhet och skönhet. Detta ansigte tillhörde drottningen af Saba. Hennes stora, mörkbli ögon omgäfvos af långa, ramsvarta ögonbår. Hon hade rika, blouda lockar, som nedföllo på axlarne. Korteligen, och för att med några få ord gifva en id6 om henne, vill jag säga att, ifall man af de utmärkta skönheter, som utgöra en prydnad för och sprida glädje vid ers kungl. höghets supcer, lånade hvars och ens mest förtjusande behag och genom en förening af alla dessa behag åstadkomme en enda qvinna, skulle resultatet icke blifva mera fulländadt, ett mers