Sankt Hubert knäböjde framför den förunderliga hjorten, mellan hvars horn ett eldkors brann. , Knappt hade Rolf tystuat, förrän Philip af Orleans utbrast i ett skallande gapskratt. — Ni har drömt allt det der, min käre chevalier, sade han efter förloppet af några sekunder. — Så trodde äfven jag straxt, svarade Rolf. — Tror ni det då icke nu? — Nej, ers kungl. höghet. — Hvarföre? — Emedan jag snart fann ett öfvertygande bevis på att allt hvad jag sett varit verkligt. — Och detta bevi-? — Illör sjelf, nådig herre: På golfvet emellan min säng och tapisseriet låg ett föremål, som ådrog sig min uppmärksamhet... Jag kunde icke straxt urskilja hvad det var, hvarföre jag steg upp ur sängen, för att undersöka det på närmare håll... — Nåå? frågade regenten nyfiken. — Det var en fasan, genomborrad af en pil, ers höghet. — Aha! utropade Philip. — Denna fasan var ännu varm, fortfor Rolf. — Verkligen ... Högst besynnerligt! — Likasom allt öfvernaturligt, ers höghet... Men ännu är min berättelse icke slut. — Så mycket bättre; ty era historier intressera oss i hög grad... Apropos fasanen, hvad gjorde ni med den? — Jag ryckte pilen ur dess kropp, gömde den sedan under min rock, tog min bössa och begaf mig ned i parken, innan ännu någon af