Dagens Nyheter – 31 maj 1866, sida 3

ret. Omkring kl. 3 saktades dädsarbetet, pulsen stannade, andedräg:en upphörde — allt var stilla. Afven derute hade oron stillnat — himlen hade ljusnat, och genom brustna moln blickade månen in och spred en förklarande glans öfver den dödas anlete. Några dagar derefter flyttades den ädla andens jordiska qvarlefvor till dess sista hvilorum. Den svarta kistan, liten som ett barns, och öfverhöljd af blommor, bars till kyrkan af godsets arbetare, följd af den aflidnes närmaste anhöriga och vänner, samt af Årstafamiljen, alla sörjande så, som Fredrika Bremer borde sbrjas: djupt men stilla. Vägen hade af de uärliggande stugornas iunevånare blifvit beströdd med granris. I kyrkan mötte en skara af den aflidnas unga skyddslingar; grannfamiljerna och godsfolket. Det grönklädda altaret var prydt med hvita blommor, de ljusälskande evighetsblomstren, såsom hon plägat kalla dem, visande från sitt fönster huru de vände sig efter solen. Efter jordfästningen, beledsagad af några enkla cch värdiga miuncsord, uppstämdes af unga, bäfvande röster psalmen: Jag går mot döden hvart jag går, hvarpå följde ett segergladt Hosianna, då den döda bars ut till det sista hvilorummet. Iunan kistan sänktes ned, lades på dess lock en krans af lager och kamelier, af Fredrika Bremers äldsta vän, pro tfessor B., och det hvita hufvudets sjunkande rörelse, och händernas darrning tolkade saknaden bättre än ord.