Dagens Nyheter – 31 maj 1866, sida 2

oo TERESE NRNRRRSNRRNNeee ee Såsom jag nyss nämnde, hade jag tillbrag hela den föregående dagen i skogen och et par timmar förut gått till sängs nästan till inetgjord af trötthet. Denna tröttbet hade ni försvunnit, likasom genom en förtrollning och a!drig har jag känt mig så i stånd till de största ansträngningar, som vid detta tillfälle Man skulle kunna säga att jag, likasom anti kens Mercurins, hade viogar vid hälarne; ty jag icke allenast sprang, utan jag flög framåt, och ehuru hundarne ilade med svindlande fart, var jag aldrig mer än tio å tolf steg efter dem. De: höga träd, som vi passerade, tycktes föras åt motsatt håll af uågon våldsam stormvind, Ibland fördjupade sig hundarne i den tätaste skogen... Jag tvekade icke, utan städse var jag efter dem i hack och häl och busksnåren Öppnade sig öfverallt för att lemna fri passage, Roland uppmuntrade mig med hvarjehandu åtbörder, men han talade icke ett ord; ty hans läppar skiljdes ej en sekund från jagthornet, hvarur samma vilda fanfarer oupphörligt ljödo. Det var ett vildsvin hundarne förföljde. Det dröjde icke mera än en halftimma, förrän detta låg badande i sitt blod. Derefter uppspårades en hjort och fälldes. Jag vill yttra mig så kort som möjligt. Jag var med och såg, huru icke mindre än tio djur af olika slag blefvo skjutna, och det tycktes mig som borde vi vara många mil från slottet Trembloye. Men jag litade på min slägtinges: löfte aut föra mig tillbaka och var derföre lugn. (Forts.)