Dagens Nyheter – 31 maj 1866, sida 1

bebodde då ett af de tre rummen, nemligen det som låg närmast intill galleriet. De audra båda stodo obegagnade och dörrarne till dem voro stängda. Tapisseriet hvilket jag ännu kommer ihåg lika lifligt som om Jag hade sett det för två timmar sedan, föreställde en jagt, hvilken leddes af Saukt Hubert, alla jägares skyddspa tron, och hvarom en allmänt bekant legend burättar. Midt i en ofantlig skog, hvari sågos alla slags villebråd, från vildsvinet till haren, från fasanen till trasten, jagade Sankt Hubert en hjort. Skällande hundar ansatte djuret från alla häll och Sankt Hubert beredde sig att afskjuta en säkert dödande pil. Men plötsligt — det var detta ögonblick tecknaren af tapisseriets mönster valt — höjde sig ett kors af eld mellan den flämtande hjortens horn. Hundarne blefvo vid åsynen af detta underverk spaka som lam och slickade djuret, som de en sekund förut skulle ha velat uppsluka. Hvad Sankt Hubert angår, föll han på knä och tvillbad Gud. Jag fick ibland följa min far då han begaf siz ut på jagt, och dessa dagar voro för miz riktiga högtider, ty i hela verlden älskade jag ingenting så högt som jagten, och jag föresatte mig att jomt och ständigt sysselsätta mig der: med, vär jag kom till den ålder att jag kunde sjelf bestämma mina handlingar. Men mycket ofta hände det att min far lät mig stadva hemma, och då tröstade jag mig med att betrakta tapisseriet i min kammare, derunder ivbillande mig att jag sjelf deltog i den helige Huberts jagt.