Dagens Nyheter – 30 maj 1866, sida 2

Det opraktiska i våra undervisningsanstalter, enkannerligen de s, k. högre elementarläroverken. (Slut från N:o 419) Ungdomen skall lära sig, att icke tänka lågt och med förakt om sig och sitt lands ställning, ty deraf uppkommer ängslan och klagan, öfverskattande af det utländska, misströstan att kunna uträtta något stort, Derföre skola lärarne med all flit vinnlägga sig derom, att ungdomssinnet tidist eggas till godt hopp och ädla bedrifters. Upsala akad. Institutioner af år 1625. För att bevisariktigheten af vår uttalade åsigt om ett mera politiskt lif äfven ivom skolorna, ha vi tagit ofvanstående ord af Axel Oxenstjerna till vårt motto. Ty härigenom tro vi oss bättre än genom något annat ha undkommit motståndarnes beskyllning för nyhetsmakeri, omotivering o. d. Saken, som väl insågs af denne sin tids störste statsman, är ej något hugskott, utan af största vigt och värde: måste derfore framdragas nr den glömska, hvari den länge legat. En stor orsak till den opraktiska riktning, som råder i våra skolor, trots tidsandans påverkan, är vidare den besynnerliga omständigheten, ett antiquarium från katolska tider, att skolornas öfverstyrelse ännu ligger i händerna på presterskapet, alldenstund biskopar och domkapitel äro deras högsta verkställande auktoriteter och prester deras inspectores. Thomander tog till fördel för de läroverk, som lydde under hans Eforat, ett afsteg från sleutriunens tramp, i det han tillsatte skolinspektörer af lekmän, af hvilka flere lyste såsom mönster i den vägen. Vi påminna exempelvis om Malmö skola och dess inspector, som för skolan sjelf alltför snart flyttade derifrån. Efter T:s död har detta förhållande, liksom mycket annat af det, han sökte införa i nyare hjulspår, gått tilbaka till det gamla. — Bidragande orsak till det fel, vi här skrifva om, är äfven det, att våra äldsta läroverk merändels förlades och länge öfvervägande legat i rikets minsta städer. De båda universiteterna fingo också sin plats nästan på landet af skäl som vid grundläggandet nog voro riktiga, men nu ej hålla streck. Deras förflyttning står derföre alltjemt på föredragningslistan. Det kunde också vara i sin ordning, att under munktiden lärdomen agick i klosterk, ty tiderna voro oblida för vetandet, och pergamentsliteraturen gick ej säker för vandaler; det var vidare i sin ordning att klassiska språk blef hufvudsak, då ingen modern literatur fanns. Men nu, nu äro tidsförhållandena alldeles förändrade, nu är det ett fel i skolgången, som då var riktigt, derföre böra vi förändra och förbättra. — I stället för att läsa de lefvande språken på våra elementarskolors och fruntimmersseminariers ängsliga vis, der detaljen blir hufvudsak, hvilken egentligen tilhör linguisten ex professo, sända utländska affärsmän (engelsmän, spanjorer och portugisare) sina söner för uppfostran till de länder, åt hvilka hvars och ens affärsverksamhet hufvudsakligen rör sig. De få då språket liksom på köpet. Detta är ju praktiskt, icke saunt? Hvilken opraktiskhet ligger det icke äfven deruti, att årligen utsända en mängd lärare till utlandet för att lära sig att lära! Om man skickade en och annan under ett eller annat år, så vore det nog förnuftsenligt och gagnande,