Dagens Nyheter – 30 maj 1866, sida 1

Ra a Kardinalen satt icke längre på trästolen. In tagen af bäfvan och ångest, hade han kastat sig på knä och bad... Bakom honom uppgals ett häftigt skri, åtföljdt af ett doft buller. Han hörde det knappast; åtminstone lyftade han hvarken upp hufvudet eller vände sig om. Emellertid hade hjeltens vålnad vikit undan den del af svepduken som betäckte hans ansigte och uppsteg nu till det ställe, der hans ovärdige slägtinge väntade honom darrande och tillintetgjord af fruktan. Sedan det förfärliga spöket kommit i jemnböjd med det försvunna golfvet, stannade det, och hastande en blick af vrede och förakt på den knäböjande kardinalen, utropade det med en röst, som icke alls liknade en menniskas och som tycktes komma från andra ändan af verlden. — Jaså, det är du!... verkligen du! Eländige afkomling af en ätt, som fostrat så Många bjeltar och som hädanefter allt mer och mer skall förnedras och förlora sitt anseendel... Det är du, föraktlige prest och onaturlige slägtinge, som för att vinna en smula guld vanhelgat din Guds tempel och uppväckt det slumrande stoftet af den, som en gång var Turenne! Nåväl, ja, jag har lemnat en skatt, es omätlig skatt — en skatt, tusen gånger dy:rbarare än alla jordens rikedomar... Jag har lemnat min heder utan fläck!... Den skatten förklarar jag dig ovärdig att ärfva, och jag vill att min ätt, som genom dig blifvit vanärad, skall utslockna inom förloppet af ett århundrade. Hjelvens vålnad talade sålunda. Derpå om höljde han ånyo sitt bleka ansigte med svep duken, hvarefter han steg ned, såsom han kom