Dagens Nyheter – 29 maj 1866, sida 2

uppsatser, t. ox, beskrifningar på hofbaler m. m., som saklöst kunde vara borta. Hr Liljenstolpe önskade åter framgång åt förslaget, som han trodde skola medföra den fördelen, att riksdagsreferaterna hädanefter blefve fullständigare och korrektare. Frih. De Geer sökte visa nödvändigheten för regeringen att ibland tidningspressen hafva en egen organ, men hade ej tänkt sig, att den officiella tidningen, genom det ifrågavarande anslagets beviljande, skulle xomma i någon förändrad ställning till regeringen eller allmänheten. Man hade talat om det ovanliga i en salarierad tidning, men genom förslagets bifallande skulle ej Posttidningen, cuhgt talarens åsigt, blifva mera salarierad än nu. Det vore ej fråga om att gifva redaktören något honorarium, ntan att med en kostvadsfri spridning gagna kommunerna. Detta vore i grunden samma förmån, som nu åtskilliga embetsverk och allmänna inrättningar åtnjöte. TMerr Dabnran gillade den princip, som ledt regeringen vid framläggande af förslaget, men då aav trodde de medel, som blifvit förordade, ej skola leda till de önskade resultaten, ansåg kan sig böra rösta mot det begärda auslaget, sor deremot förordades af grefve KE. Sparre. Herr Flach wodde att regeringens förslag skulle, om det vunne framgång, hafva de mest olycksbringande följder för regeringen sjelf. Resultatei al voteriugen blef, att frågan föll med 67 röster mot 26. I Presteståndet öppnades debatten af d:r Rund gren, som i ett längre särdeles sakrikt anförande visade det olämpliga i den föreslagna åtgärden. Tal. uttalade sin förvåning öfver att ingen enda af ståudets ledamöter i utskottet reserverat sig mot dess förslag; drog derefter fram ett nummer af Posttidningen och ådagalade med detta i hand, att der finnes platt intet att läsa annat än anuonser och erinrade huru hvar och eu om aftonen, då tidningarne utkomma, ehuru möjligen ogillande de andra tidvingarne, dock först tager någon som åtminustone gör ett försök att innehålla någonting. Förslaget att dela ut den gratis var derfor förnuftigt så till vida, som det vore tydligtJatt ingen menniska skulle köpa den. Tal. fann besyunerligt att man ej förr än under tidningens 222:dra årgång kommit att tänka på att tusendens väl och ve beror på att få läsa kungörelserna. Anslaget behöfs icke heller för att regeringen må kunna förklara sina åtgärder, då alltid i kontraktet med Posttidningens redaktion göres förbehåll om sådan rätt Jör regeringen. Att den läses af så få personer beror på dess beskaffenhet. Om den blir bättre redigerad, får den flera läsare och behöfver ej understöd. Trodde för öfrigt ej något anslag behöfdes, ty af en kalkyl, som tal. framtog, syntes att P. T. sannolikt har en nettoinkomst af 10,000 rdr. Hvad som inflyter för de legala annonserna är en beskattning, som ej bör vtterligare ökas, helst totalsumman som allmänheten betalar för P. T. uppgår till 105,000 rdr. — På alla dessa (i korthet antydda) grunder ansåg tal. ej skäl att göra redaktörskapet till en af de mest Inkrativa poster i Sverge, och yrkade afslag. KARA Kyrkoh. Englund höll en lång predikan i den sedan representationsoch tullfrågornas behaudling bekanta stilen, utfarande på det mest fanatiska sätt mot den liberala pressen, och förklarande att man måste med alla lofliga medel bekämpa en press som ej bättre förstår sin uppgilt att verka för folkets sauna väl. Detta inspirerade tal gjorde så djupt intryck på d:r Sandberg och d:r Tyselius att de skildt under en varm handtryckning uttryckte sin tacksamhet derför. — Prof. Ribbing vände sig hufvudsakligen mot frih. Klinckowströms reservation och slutade med att bifalla förslaget; likasom I:r Sandberg, som började på vanligt sätt uppa ett skriftligt anförande om nytt och gamnalt, men straxt derpå tycktes falla på den tanken att innebållet deraf icke rörde åhörarne, itan med ens sänkte rösten flera toner, så att ef. med knapp uöd Iyckades uppfånga hans bifall. — Kyrkoherden Wennerström framhöll örslagets opraktiska sidor och yrkade afslag, ikasom prosten Lundholm, som isynnerhet var nycket bekymrad om hvem som skulle betala vostarvodet. — D:r Söderberg och prosten Pjungygren biföllo isynnerhet derföre att regeas i har svarat nå allt. I