— Låt höra ert anbud, nådig herre... Vi, få sedan se om vi kunna komma öfverens... — Anser ni er ej vinna mera på att låta vedergällningen bero af min frikostighet? — Nej visst inte, ers nåd. Jag harju redan förut sagt er, att ni sannolikt kommer att häpna, när ni får höra mina pretentioner... För öfrigt vill jag mycket heldre afstå från belöningen, denna må nu bli huru stor som helst, än utföra detta oangenäma och vådliga uppdrag, ni begär att jag skall åtaga mig. — Hörpå: Jag bjuder er trettiotusen francs, om vi uppkallar hertigen af Turenne ur hans graf, äfven om hans vålnad, tillfrågad autingen af er eller mig, skulle vägra att svara eller underrätta oss om att skatten icke finnes till. -.— Vidare, ers våd? — Om deremot vålnaden anger det ställe hvarest guldet, silfverkärlen och juvelerna äro förvarade, skall ni få hundra tusen francs... Antager uni? — Nej, ers nåd. — Hvarföre? — Emedan ert anbud icke motsvarar mina fordringar. — Nåväl, bestäm då summan sjelf. — Jag vill ha femtio tusen fraves i det förra fallet... I det sednare vill jag ha två hundra tusen. — Men.:. — Åh! sök inte att pruta, ers eminens... Antag eller förkasta; och om min övekan i någon mån kan inverka på ert beslut, förklarar jag öppet att jag skulle tycka mest om att ni icke antog... -— Jag antager.