— Jag hör er, nådig, herre, så länge det behagar er att tala till mig. — Det motif som ni nyss angaf för er vägran att verkställa den andebesvärjelse, hvarom jag bedt er, är det verkligt och ej, såsom jag förut tog för gifvet, uppdiktadt? — Ja, ers nåd; och om jag visste någon ed som kunde öfvertyga er, skulle jag aflägga den utan minsta tvekan... — Ni tycker om guld, är det icke så? — Jo, ers nåd, det är det enda jag håller kärt här i verldon... — Nåväl, om det behöfves mycket penningar för att förmå er till uppfyllande af min önskan, skall jag ge er mycket... — Det behöfves alltför mycket, ers nåd... Ni skulle sjelf rygga tillbaka af häpnad, om jag uppgåfve summan ... — Hvem vet? -— Ni skulle således icke anse någon uppoftring för stort — Nej. — Och om jag gäfve med mig, om jag frammanade denne ryktbare hjeltes ande, och resultaterna i alla fall blefve inga? — Hvad menar ni? — Jag menar att de samlade rikedomarne möjligtvis icke finnas annorstädes än i er inbillning, nådig herre... — Ah! det fruktar jag intel — Men jag antager emellertid att så vore. På samma gång som hoppet om omätliga skatter försvunne, sknlle ni också utan tvifvel förlora hågen att uppfylla era löften till mig... — Tro icke det!.. I hvilken händelse som helst skall ni blifva rikligt, kungligt belönad: