Dagens Nyheter – 28 maj 1866, sida 2

hvilken hon begagnade såsom betieut, att en g jent, at tarfligt klädd son auhöll att genast få tala vid heane — och deta i en befaliande ton och med en min af nedlåteulet, som anledniag förmoda någon förklädaad Voisin tillåt främlingen komma in; hou såg framför sig en ung man med vacker växt och hållning, men bärande en sådan drägt, som vanligen be gagnas af arbetskarlar i Paris. Denne unge man hade svärtat sitt ansizte och sina händer, för att vara oigenkänlig. Voisia med sin skarpa blick insåg straxt alt den besökande var en ädling och ej en man af folket. Iou låtsades emellertid icke ha miukt någonting, utan frågade: — Hvad vill ni mig, min vän? — Man påstår, svarade den okände, i det han försökte efterhärma den Savojardieka dialekten, hvari han dock Iyckades särdeles illa, man påstår att ni b sitter cn öfvernaturlig förmåga .. — Hvad rör det er? — Det rör mig mycket... — Tror ni kanske, jag ämnar låta er draga nytta af den förmå hvarom ni talar? — Sådan är verkligen min afsigt. — Nåväl, denva förmåga existerar, men det är icke för sådana som ni den uppeubaras... —Hvarföre? — Emedan ni tyckes vara fattig, och jag säljer mitt vetande och mina hemligheter endast ät de rika... — Det är sannt, att jag är fattig, men jag kan dock betala er, geumälde dea okände och upptog ur sin ficka on väl späckad börs, hvilken han visade för Voisin.