Dagens Nyheter – 26 maj 1866, sida 3

täckt vinstocken ... Om ni visste huru hvarje glas vin lägger ett nytt behag till de många ni redan ega, fäster en ny diamant i er skönhets krona! Era kinder färgas af en högre rodnad än den nyss utspruckna rosens, era ögon blifva smäktande och vällusten brinner i er blick. Era läppar fuktas och er mun öppnas, dervid blottande era tänders emalj!... Vinet är skönheten!... Vinet är behaget!... Vinet är kärleken!... Låt oss dricka!... Efver detta tal inträdde en stunds tystnad. Markisen af Thianges som under hela tiden afvaktat ett lämpligt tillfälle att föra samtalet på det ämne, hvarför han och Rolf voro intresserade, tog nu till orda: i — Tillåter ers kongl. höghet att jag framställer en fråga? — Fråga, markis, fråga... Jag ger er tillåtelse dertill, naturligtvis dervid förbehållande mig rättighet att slippa svara, ifall ni rör vid någon sak som bör hållas hemlig. — Jag tror icke ers höghet skall finna mitt spörjsmål indiskret. — Tala då, jag hör er, tillade regenten. — Man hade sagt mig att jag bland gästerna i afton skulle finna den unga och sköna dam, genom hvilken djefvulen haft den utmärkta äran att bli presenterad för ers kungl. höghet... — Aha! utbrast hertigen, ni menar Antonia Verdi. — Just henne, svarade markisen. Då madame de Parabere hörde sin nya rivals namn uttalas, kunde hon icke låta bli att genom en betydelsefull grimas tillkännagifva. sitt missnöje. Hvad madame Sabran angår kastade hon en vredgad blick på den frågvise I