Äfventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. M) — Nej, icke så vidt jag vet. — Emellertid ligger ju brefvet der och uttrycken äro mycket klara. — Markisen vill säkerligen tala vid mig om den der sammansvärjningen, som tvingar mig att lefva undangömd och hvari vi båda äro invecklade. — Min Gud!... min Gud!... Måtte han ej medföra några dåliga nyheter!... o— Se så, kära barn, hvarföre skrämma upp sig sjelf så der? — Ar då ingen fara å färde! — Nej, visst icke! — Hvad vill du jag skall göra? Hvarje hemlighet förskräcker mig... allt hvad jag icke kan fatta, kommer mig att darra af oro... Jag tror alltid att du är blottställd för någon hotande fara. — IJute får du bli ond på mig derföre, inte är det mitt fel att jag älskar dig så högt... — Jag säger dig, mitt älskade barn, att denna fara, som du fruktar, icke finnes till. — Men, min vän, denna sammansvärjning . . . — Jag upprepar ännu en gång, att det är en orimlig och löjlig anklagelse, som skall förfalla af sig sjelf. — Jag tror att så är, eftersom du är öfvertygad derom... Du vet ju likväl hvad ordspråket säger?