— Ja, det tror jag visst och jag kan för säkra dig, att min öfvertygelse i detta afseen de är fullkomligt fast. Johanna lindade sina armar kring Rolfs hals och tryckaude honom till sitt bröst utropade hon: — Nåväl, min Rolf, också jag tror det... Det tyckes mig som vore min kärlek hos dig och bevarade dig, äfven när jag själf är skiljd ifrån dig... och ibland hör jag en hemlighetsfull röst hviska i mitt öra att jag är din goda engel... Medan Johanna uttalade dessa ord, som tydligen uttryckte hennes själs hänförelse, uppsteg ett moln på Rolfs panna och hans ögonbryn sammandrogos. Johanna märkte icke detta moln, och om hon också gjort det, skulle hon icke ha fattat dess betydelse. Då Rolf såg sig vara föremål för en sådan outsäglig kärlek, sade han till sig sjelf, kanske för första gången, att han begått en nedrig handling då han lockat en så älsklig, dyrkansvärd varelse att dela sitt äfventyrliga lifs skiftande öden. Han sade till sig sjelf, att denna hemlighetsfulla röst, hvarom Johanna talade, utan tvifvel bedrog henne; ty Gud kan icke tillåta en god engel att vaka öfver en ond menniska. Men dessa allvarliga betraktelser varade icke länge, ett gladt småleende krusade åter hans läppar, hans blick blef åter ljus, hans panna klar, och tryckande en eldig kyss på sin Johannas rosenmun, ropade han: — Du är mitt lif!... Då är min styrka! ... Du är min sällhet!. .. Jag älskar digt...