— Nej, svarade Rolf leende. — Det säger, att det icke finnes någon rök utan eld. — Hvarutaf du otvifvelaktigt sluter, att då man talar om en konspiration, man måste hafva konspirerat något litet? — Ja, så ungefär. — Nå väl, ordspråken säga idel dårskaper! Thianges och jag hafva blifvit komprometterade af några lättsinnigt fällda ord, hvilkas mening man har vanställt — se der allt. — Det är mycket nog och mer än nog!l... Man påstår, att en domare kan dömaen menniska att hänga, dervid stödjande sig blott på ett enda ord af den anklagade. Rolf utbrast i skratt. — Hvarföre skrattar du? frågade Johanna. — Emedan jag icke har någonting att frukta Man hänger inte en adelsman; blir han dömd till döden, hugger man hufvudet af honom... Se så, Johanna, nu skall du lofva mig att inte längre bry din lilla hjerna angående den här saken... Thianges och jag hafvå mäktiga vänner och stort inflytande hos sjelfva hertigen-regenten ... I nödens stund ha vi att päräkna kraftig hjelp. Måhända ha våra beskyddare redan varit verksamma för vår skull, och det är mycket möjligt att markisen nu vill tala vid mig om resultaterna af deras åtgöranden... För öfrigt, tycker du väl jag kan löpa någon fara, så länge jag älskas af dig? Ar icke din kärlek en sköld, som bör värna mig för allt ondt? — Tror du det verkligen? frågade Johanna, strålande af glädje.