Dagens Nyheter – 23 maj 1866, sida 1

Paul Allens hustru och huru han fann henne. (Slut fr. föreg. Af) — Jag skaffar mig väl en plats någorstädes, svarade han undvikande. Såk samma hvar jag kommer att dväljas. — Men säg oss till sist, sade Hudson i det han fattade hans hand och varmt tryckte den i sin, skall ni aldrig upphöra att drömma om de der ögonen, Paul? — Menniskor äro ej alltid hvad de synas, Georg, svarade han, i det ban räckte Foshay sin andra hand. Den tid skall nog komma, då vi förstå hvarandra bättre än nu. Denna natts händelser voro ej utan sin betydelse och hafva på mig gjort ett outplånligt intryck: Jag kan aldrig glömma henne, och jag är fast öfvertygad att jag skall återse henne. Om jag ej hyst detta hopp, skulle er vän, Paul Allen, långt för detta befunnit sig på dårhuset. Scenen förändras. Sju år hafva förrunnit och tryckt sin stämpel på alla personerna i vår berättelse. Under dessa sju år hade Paul Allen skött sin praktik uti en stor stad i vestern, Newyork. Han sökte inga bekantskaper och ingen uppsökte honom. Hans tillbakadragna och tystlåtna sätt afhöll främlingarnes besök; han lefde samma skenlif som för sju år sedan. Endast i sitt yttre var Paul förändrad. Han var en fulländad sprätt. Hans bostad låg uti en af Newyorks förstäder,