Dagens Nyheter – 23 maj 1866, sida 1

Hon hade fått en ganska svår konmtusion vid högra tinningen; Paul baddade nu densamma med vatten och applicerade ett omslag: Hennes öga glänste af tacksamhet och Paul mötte ånyo det der besynnerliga uttrycket. Han vände sig till hennes följeslagare. — Hon är räddad, sade han: — Det var en ryslig olycka, svarade främlingen. so — Det är i sanning underbart att se huru mycket det ibland behöfves för att döda en menniska, sade Allen. — Och huru litet det ibland behöfs, fortfor främlingen. — Sannt, svarade Paul; men då blifver det der litet en mäktig orsak; — Alldeles; jag läste för någon tid sedan om en soldat, hvilken träffades af en muskötkula, som genom munnen inträngde i hjernan; mannen blef dock räddad. — Lifvet är ett besynnerligt fenomen, sade Paul. I trots af alla olyckshändelser genomlefva vi den oss tillmätta lifstiden, men när tiden är ute, dö vi af en vindflägt. Till dess kunna vi genomgå de smärtsammaste operationer och farligaste sjukdomar; farsoten passerar öfver vårt hufvud, men lemnar oss obesmittade: Fåfängt söka vi som den vandrande juden döden; giftet som vi intaga, gifver kroppen ifrån sig: allt kan eller vill ej skada oss. Men när tiden är inne, fäller oss en vindflägt — vår vanliga föda blir ett dödande gift. Denna enda,giftdroppe, som nyss återupptände lifsgnistan, bär nu döden i sitt sköte. Vi måste. lemna Jifvet och hvarken läkemedel eller böner kunna räd088.