Dagens Nyheter – 23 maj 1866, sida 1

tigare än den förra — från hennes öga tycktes utstråla en blixt — ögonbrynen sammandrogos — hon lät sin blick falla på läkaren. Han studsade tillbaka, tinningarne bultade och minnet sväfvade tillbaka till det ögonblick, då han uti doktor W—s dissektionssal stod framför den unga, döda flickan och hans själ i djupa drag släckte sin törst i den klara ljusflod, som framvällde ur Margareta Mansfields balföppna öga. Läsaren misstager sig alltför mycket, om han tror att hon under dessa sju år utgjort det uteslutande föremålet för Pauls tankar. Så var likväl ej händelsen. Verkliga förhållandet var, att han nästan helt och bållet förgätit henne, ehuru den besynnerliga nattens händeiser på hans själ utöfvat ett allvarligt intryck, hvilket han aldrig försökt att utplåna; ehuru det gafs tillfällen, då, liksom för att ännu djupare i hans hjerta inrista hennes bild som ibland var nära att utplånas, den gamla glänsande blicken ånyo tjusade honom och han kunde sitta långt efter midnatt försjunken i tankar på henne och den underbara trollkraft, hon egde öfver hans sinne. Men denna blick ur den främmande flickans öga hade på en gång framkallat de gamla minnena. Han fästade sina blickar på hennes ansigte, men nu var uttrycket försvunnet. Kunde han hafva glömt hennes anletsdrag? — Hon lefver! utbrast han med ett saligt leende i det han förde ett finger till hennes läppar. — Ni har fått en svår kontusion, sade han till henne. Er följeslagare är oskadad. Ni måste hålla. er mycket stilla och blifva väl vårdad. Nej, var god och ligg stilla.