Dagens Nyheter – 23 maj 1866, sida 1

En eftermiddag stod han, sedan han bort skickat en stackars patient, hvilken undergått en smärtsam operation, på trappan som låg åt gatan. I samma ögonblick kom en resvagn, dragen af ett par ståtliga hästar, i ursinnig fart körande utefter gatan. Kusken hade blif: vit nedslungad ifrån kuskbocken och tyglarne, hvari djurens HKofvar intrasslades, skrämde dem ännu mer. De personer, som sutto inuti vagnen — en äldre herre och ett vackert fruntimmer — voro nära att dö af förskräckelse. Då de närmade sig doktorns hus, gick ett af vagnshjulen sönder och vagnen krossades i spillror mot väggen, under det hästarne, som söndersparkat tistelstången, i hejdlös fart rusade gatan framåt; Den gamle herrn och fruntimret inburos i doktorns hus ocn den unga damen lades på en soffa. Den förre hade lyckligtvis endast blifvit obetydligt sårad, men fruntimret tycktes vara död. Pulsen hade afstannat och hjertat upphört att slå. Hon andades icke och håret föll i oordning öfver hennes marmorhvita nacke. Endast ögonen voro öppna och de — stora, blåa och glänsande — voro det enda som tillkännagaf att hon lefde. Paul framtog ur fickan en liten flaska, åtskiljde varsamt hennes läppar med sitt finger och lät en droppe falla på tungan. Under ett ögonblick afvaktade han dess verkan. Straxt derefter tycktes den fina gestalten skakas af en rysning. — Annu en, sade han för sig sjelf och lät med samma omsorg som förra gången en annan droppe falla på hennes tunga. En ny skakning följde, men den verkade mycket ktaf