Dagens Nyheter – 22 maj 1866, sida 2

blicken, som i månskenet stal sig ur hennes öga ned i hans själ och tjusade honom med sin trollglans. Hans kamrater vördade hans sinnesstämning och talade aldrig lättsinnigt derom. De vidrörde aldrig detta ämne, utom när de ville draga honom in uti samtalet, och då återkom han alltid till samma thema: de der underbara ögonen, Magdalenas minne tycktes hafva blifvit den idol, för hvilken han i djupet af sitt hjerta natt och dag knäböjde. Då våren kom, tog han sin doktorsgrad med utmärkt beröm. Emedan han var en snillrik man med grundliga studier, så disputerade Hudson och Foshay ofta med hvarandra, huruvida ej minnet af Magdalena Mansfield på deras vän hade haft ett snarare allmänt än specielt inflytande, och om icke han funderade på något mediciaskt problem, då de trodde att hans tankar vände sig omkring henne. Hans disputation hade till ämne: Döden. Man förmodade allmänt att det var någon lärd, methafysisk afhandling; men deras väntan gäckades. Det var en djup, mästerlig skildring af dess orsaker — de förändringar i menniskokroppen, hvaraf den framkallas, och de förändringar, som den hos densamma åstadkommer. Den sista aftonen; som de tre kamraterna voro församlade i mottagningsrummet, tillbragte Hudson och Foshay med att uppgöra sina planer för framtiden. Allen deltog efter sin vana icke i samtalet. Midnatten : kom och flydde. Klockan var nära tre innan de skiljdes åt. — Säg oss, Allen, sade Foshay, när få vi härnäst höra något ifrån doktor Paul Allen? (Slut n. g.)