Dagens Nyheter – 22 maj 1866, sida 1

TR RSEERRUPAT ENERS SES —— utan uppsecnde föra sitt rof till doktorns boning bortjagade alla hans drömmar. Innan det tillväxande solljuset besegrat månskenet, stannade hans skummande häst utanför doktorns port, och liket fördes in uti doktorns enskildta dissektionsrum. — Allt klart! utropade Allen, då han med sina kamrater sammanträffade i mottagningsgalen. Hur länge hafven I varit hemma? — Mer än en timma, syarade Hudson. Hyarför har ni dröjt så länge? Vi började befara att någon olycka träffat er. Allen svarade icke, utan bad Hudson och Foshay köra hästen till stallet; sedan han aftagit öfverrocken, slog han sig ned framför eldbrasan och försjönk ånyo 1 grubblerier. Slutligen steg han upp och begaf sig till rummet, der kroppen blifvit lagd. Den låg insvept i lakanen på bordet. Då talet ibland fallit på denna natts händelser, säger Allen ofta, att han aldrig kunnat göra sig reda för de besynnerliga känslor, som drefvo honom nästan omedyetet och ofrivilligt till den döda flickans sida. Med nästan en känsla af ömhet drog han lakanet från hennes ansigte och möttes af samrma lugna och ljufva uttryck som i månskenet smög sig fram emellan de halföppna ögonlocken; nu var det vid morgonsolens friska ljus ännu lugnare, ljufvare och älskligare. Ögonstenen var icke, såsom fallet vanligen är med döda, hopskrumpen och insjunken, utan dess djupblå hvalf ännu fullt och rundt, glänste, som om en tår just uppstigit och varit färdig att fukta de långa ögonhåren. Han strök tillbaka en lock af det rika håret, men studsade tillbaka, då han vidrörde de iskalla marmor