Dagens Nyheter – 22 maj 1866, sida 1

vi hemma. Sätt henne, väl insvept i lakanen, vid min sida i slädan och jag skall följa er. De begge andra utbrustoiett högljudt skratt, men gåfvo gerna sitt bifall. — En angenäm färd för er, sade Hudson. Jag hoppas att hon skall hälla er varm, Paul. Derpå körde de sin väg. Underliga tankar korsade Paul Allens sinne, der han satt och körde för sin nya reskamrat. Vidskepliga voro de icke, ej heller rädda för dödens grannsksp, ty han var allt för van att umgås med den, men nu var förhållandet mera ovanligt. Men det fridfulla, sköna ansigtet såsom han sett det vid månans bleka sken, föresväfvada honom alltjemt, och en sådan blick, som smög sig fram under de halföppna ögonlocken, tyckte han sig aldrig förr hafva sett hos någon jordisk qviuna. Och han begyute bygga luftslott, hvaruti hon var hans kärleksfå, han drömde drömmen om ett stilla, fridfullt hem med alla dess behag i hennes sällskap — ej sådan som hon nu var, utan sådan hon tillförne var. Derefter uppvaknade han ur sin dröm för att le åt sina vilda fantasier, men inom ett ögonblick var han åter försänkt i samma drömmar, Han var eljest icke någon inbillningsrik menniska, utan ansågs tvertom af sina kamrater såsom en synnerligen prosaisk yngling. Han öfverraskades derföre sjelf af sin fantasis djerfva flygt. Han körde ej så fort som sina kamrater, så att han, vid öfverfarten af bron öfver Harlemströmmen väcktes ur sina drömmar genom anblicken af den gryende dagens första ljusstrimmor vid östra horizonten. Ögonblicket derpå ilade slädan i full fart mot staden, och den trängande nödvändigheten att