Dagens Nyheter – 22 maj 1866, sida 1

modade — för alltid igenskottas. För honom återstod nu följaktligen ingenting annat att göra än att på bästa sätt fördrifva tiden, tills hans kamrater ankommo. Följaktligen lät han sig berättas historien om den vanheder som träffat den rike mannens dotter och promenerade upp på kullen, der det ståtliga slottet låg; för att taga det i närmare ögonsigte. Då natten inbröt, anlände Hudson och Foshay. De voro vana vid yrket och brådskade icke med saken, utan dröjde en god timma uti byns värdshus, hvarefter de begärde fram sina hästar. Sedan de frågat värden huru längt det var till nästa by, begåfvo de sig i väg. En timma sednare framdrogo de den unga flickans kista ur hennes nyss igenmyllade graf. — Sakta, sade Allen. Behandla då henne litet artigare. Jag skulle aldrig hafva hjerta att handskas med en ung vacker flicka så hård händt som med en grof karl. — Nå ja — vi skola vara så artiga som möjligt, Allen, inföll Foshay. Ni kan roa er med att vara sentimental, medan vi skotta igen grafven. Den unga flickans skönhet och af döden ej vanställda anletsdrag gjorde ett djupt intryck på dem, och sedan de lyft henne ur kistan och åter nedsatt den i det nu tomma hvilorummet, nedlade de henne bredvid grafven så varligt som om de ernat jorda henne. — Jag kan ej förmå mig att stoppa ned henne i den der säcken, sade Allen, när de voro färdiga att återvända. Pjunk eller ej, jag kan det ickel Låt mig se — klockan är nu half ett och föret är godt; vid fyratiden äro