Dagens Nyheter – 19 maj 1866, sida 2

— Bit sådant väder, sade John Foshay, i det han gick fram till fönstret och såg utiden stormiga vinternatten. En promenad under en natt som deuna skulle ej falla mig särdeles i smaken. Huh! fastän jag nu är i ett varmt rum, ryser jag bara jag tittar ut. — Och likväl skulle ni på ett enda ord af professorn genast gå ut på något sjukbesök i natt, inföll Paul Allen, en smärt och reslig yngling, hvars ansigte talade om intelligens och energi. — För tusan, och hvem skulle ej vilja det! sade Foshay. Nöjet att tjena deu gamle doktorn skulle sätta lif i den trögaste af oss. Kommer ni ihåg den der expeditionen till Jersey förleden vinter? Det var just eu sådan här vinternatt vi förde liket in i staden. — Jag var ej med då, sade Allen, men jag minnes mycket väl, huru rädda ni voro att de qvinliga passagerarne på ångbåten skulle få reda på det ärende, hvaruti ni voro stadda. — Åh, så oroliga voro vi visst icke, utropade Foshay. Hudson och jag äro två gamla gossar, som äro för vana vid sådana der saker för att låta skrämma oss af några misstankar. Några af passagerarne sågo på oss, alldeles som om de misstänkt oss att hafva någon medlem af deras familj i kistan. George Hudson, hvarför ligger ni der och drömmer? Den tilltalade personen sprang upp från soffan, der han njutit öfver en timmas god sömn, gnuggade sig i ögonen och sade: — Drömde jag? Ja, jag tror visst jag gjorde så. Jag tyckte att vi begifvit oss ut på landet en vacker månskens afton — ni, jag och Paul. Vi skulle hemta liket efter det der